Arbetslivet mellan två länder – när gränsen suddas ut men systemen består
Öresundsregionen har länge fungerat som en symbol för ett mer rörligt och gränsöverskridande arbetsliv. Här lever tusentals människor i en vardag som präglas av att bo i ett land och arbeta i ett annat. Svenskar som bosätter sig i Danmark men behåller sina jobb i Sverige, och danskar som pendlar till svenska företag, formar en region där arbete, ekonomi och identitet sträcker sig bortom nationsgränser.
Enligt OECD uppgick antalet personer som bor i ett land och arbetar i det andra inom Greater Copenhagen Region till cirka 20 500 år 2023, vilket visar att gränspendlingen inte är ett marginellt fenomen utan en etablerad del av regionens arbetsmarknad . Samtidigt visar data från Region Skåne att omkring 15 161 personer pendlade från Sverige till Danmark, medan cirka 2 400 reste i motsatt riktning. Detta understryker hur asymmetrisk pendlingen fortfarande är, där Sverige fortsatt står för den större delen av arbetskraftsrörligheten .
Frihetens pris – när individen möter systemet
Att leva och arbeta mellan två länder upplevs ofta som en frihet, men ställer också individen inför komplexa administrativa realiteter. Skatt, socialförsäkring och pension avgörs inte av var man känner sig hemma, utan av var arbetet faktiskt utförs. Huvudregeln är att inkomsten beskattas i det land där arbetet utförs. Den som bor i Sverige men arbetar i Danmark betalar därför normalt skatt i Danmark, medan en dansk bosatt i Danmark som arbetar i Sverige beskattas i Sverige .
Detta regleras genom det så kallade Öresundsavtalet, som nyligen har uppdaterats. Från och med 1 januari 2025 krävs att minst 50 procent av arbetsdagarna under en rullande tolvmånadersperiod utförs i arbetslandet för att hela inkomsten ska beskattas där. Uppfylls inte detta krav delas lönen upp och beskattas proportionellt mellan länderna beroende på var arbetet utförts. Det innebär i praktiken att distansarbete kan få direkta skattekonsekvenser för gränspendlare .
Även socialförsäkring och arbetsgivaravgifter följer samma logik. De knyts till det land där arbetet är registrerat, vilket påverkar rätten till sjukpenning, pension och andra trygghetssystem. Detta gör att en individ kan bo i ett land men vara helt försäkrad i ett annat, vilket inte alltid är självklart för den enskilde när livssituationen förändras .
När vardagen formas av två samhällen
Utöver det formella skapas också en kulturell dubbelhet. Arbetstagare som rör sig mellan svensk och dansk arbetsmiljö navigerar inte bara mellan två regelverk utan också mellan olika sätt att se på ledarskap, kommunikation och struktur. Den svenska modellen präglas ofta av konsensus och planering, medan den danska traditionellt är mer direkt och hierarkiskt avspänd. För vissa upplevs detta som berikande, för andra som slitande.
Här växer en identitet fram som inte är helt svensk och inte helt dansk, utan något däremellan. Det är ett liv där pendeltåg, broavgifter, två skattesystem och dubbla myndighetskontakter blir en del av vardagen. Samtidigt är det också ett uttryck för en modern ekonomi där arbete inte längre är bundet till hemorten.
En spegling av framtidens arbetsmarknad
Gränspendlingen i Öresundsregionen är mer än ett geografiskt fenomen. Den speglar en större samhällsförändring där arbetet blir alltmer rörligt medan trygghetssystemen fortfarande är nationellt förankrade. I takt med att distansarbete, hybridlösningar och internationella samarbeten ökar, ställs frågan om hur länge systemen kan förbli statiska när individens liv blir allt mer gränsöverskridande.
Samtidigt råder inga tvivel om att regionen gynnas ekonomiskt av denna rörlighet. Företag får tillgång till en större arbetskraftsbas, kompetensutbytet stärks och regionen blir mer konkurrenskraftig internationellt. Men bakom siffrorna finns människor vars vardag ofta präglas av osäkerhet kring regler, rättigheter och framtid.
Mellan integration och fragmentering
Öresund visar både på samhällets möjligheter och dess begränsningar. Gränsen är fysisk sett tunn, men juridiskt fortfarande tydlig. Det som politiskt beskrivs som integration kan i praktiken kännas som ett liv där individen förväntas anpassa sig till två parallella system utan att fullt ut tillhöra något av dem.
Frågan är därför inte bara hur många som pendlar mellan Sverige och Danmark, utan vilken trygghet och stabilitet dessa människor erbjuds. När arbetslivet blir globalt måste också tryggheten bli det – annars riskerar rörligheten att urholka snarare än stärka den sociala hållbarheten.